Hittade det här inlägget via Vildkattens blogg. Efter hennes funderingar var jag tvungen att gå in och läsa Tokmammas inlägg, i vanliga fall brukar jag inte orka vara så aktiv bloggläsare. Det var tankeväckande! Började fundera på hur jag hjälper människor runt omkring mig, för även om det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra tror jag även det finns plats till dem som inte hjälper sina medmänniskor, oavsett kön. Tokmamma har verkligen hjälp många utan en tanke på belöning. Det fick mig att fundera på legenden om Sankt Göran och draken. Riddaren Sankt Göran räddar en prinsessa från draken och rider vidare innan han får prinsessan och halva kungariket i belöning. Detta gjorde honom adlad och han är nu scouterna skyddshelgon (även fast jag inte förstår hur det går ihop med en organisation som är religiöst obunden). Man behöver inte vara riddare och döda drakar för att vara en hjälte.
Ibland kan det vara så enkelt att hålla upp dörren för den som kommer bakom dig. Tacka dem som gör det. Ta dig tid att lyssna på kompisen, det är inte alltid det är de goda råden som är viktigast - ibland behöver man bara nån som lyssnar. Sambon och jag har öppnat vårt hem åt en kompis som plötsligt stod utan hem. Jag är aktiv inom scouterna där jag försöker visa och uppmuntra barnen att det bästa man kan vara är en kompis som står för sina åsikter och hjälper sina vänner. I slutändan är det bara att hoppas att det man gör är gott för någon. Jag väntar inte på nån belöning, utan jag försöker tänka: om det hade varit jag, hur hade jag velat att min omgivning skulle göra?
För hur svårt är det, egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar