Livet rusar förbi, kvar står jag och undrar vad som hände...

Så var det helt plötsligt helg igen, ännu en av mina kompisar är gravid och det enda jag gör är att jobba och sova. Bokstavligt talat, har jättemycket att göra på jobbet nu så jag bara äter och stupar i säng när jag kommer hem. Skulle egentligen på kurs i helgen, men kursledaren blev pappa 12 veckor för tidigt så den blev inställd. Så nu sitter jag här, men en ledig helg och alldeles för mycket tid att tänka. Känner mig helt omringad av graviditeter och bebisar. Ta det inte på fel sätt nu, jag är jätteglad för er skull, alla ni som nu skaffar barn. Men för mig är det lite jobbigt, jag har alltid velat ha barn, och så går man och kärar ner sig i en pojke som inte vill ha barn! Snacka om ironi! Jag trodde jag hade accepterat det faktum att jag förmodligen inte kommer få uppleva en graviditet och allt som kommer sen, men ibland blir det jobbigt. Jag är grön av avund på Erica och Sandra, samtidigt som jag är jätteglad för deras skull. Vill skrika och gråta, det är för mycket känslor för att rymmas i en enda stackars kropp! Men det kan jag inte, sambon får panik bara jag spänner ut magen efter vi har ätit... Han skulle känna sig stressad och trängd om jag tog upp detta med honom. Har ingen att prata med, nån som kan tänka sig leka kurator?